areweawesome

När jag var liten hade vi 50 liter (eller nått sånt) vatten som vi lagrade i ett akvarium. I vattnet simmade fiskar. Några neontetror kanske (som små blommor med fenor!), en ilsken svärdbärarhane och några guldfiskar.

De flesta fiskarna simmade runt växter, sniffade på stenar och vara allmänt fisk. Men inte Guldfiskarna. Guldfiskarna sprattlade med sina ineffektiva fenor och drev runt, utan mål och mening, ignorerade allt annat i akvariet och krockade med glaset med jämna mellanrum. Jag funderade på om de faktiskt såg världen på andra sidan glaset och funderade på den, om dom bara var uttråkade eller om deras hjärnor faktiskt var lika tomma som deras blickar.
Jag kom aldrig fram till någon definitiv slutsats, men jag lutar definitivt åt det senare.

När jag åkte till Stockholm i tisdags - vår kungliga hufvudstad - väcktes precis samma tankar till liv efter åratal av slummer. (Vi har inte haft guldfisk på länge.) I samma vagn som jag satt en ung tjej, kanske i 15-16-årsåldern, och hennes mamma.
Nu är ju jag i vanliga fall vansinnigt politiskt korrekt och absolut inte den som tar till generaliseringar (höhö), men det var verkligen en renrasig fjortis som satt i kupén. Den satt tyst i säkert 20 minuter, idisslande sitt  tuggummi. Till slut sa mamman, kanske besvärad av den onaturliga tystnaden, något om vad dom skulle göra när dom kom fram varvid fjortisen, uppenbarligen inte kompetent att föra en normal konvsersation, slutade tugga. Dess ögon tycktes under några sekunder vakna till liv under det kompakta lagret ögonskugga och stirrade upprört framför sig innan ett aggressivt ”meeeh orka!” pyser ut mellan dom glansiga glitterläpparna - som den sista luften ur en punkterad ballong - innan ögonen återgår till sitt stirrande, alltför uttråkade för att ens se döda ut, riktade ut genom tågfönstret.

 =   ?

Jag rös till lite och förfasade mig tyst över dagens ungdom som den cyniska människa jag är. 
Och så funderar jag på guldfisken, och fjortisen. Samma frågor.
Jag funderade på om den faktiskt såg världen på andra sidan glaset och funderade på den, om den bara var uttråkad eller om hjärnan faktiskt var lika tom som blicken.
Jag kom aldrig fram till någon definitiv slutsats den gången heller.

Slutord
Jag skulle vilja tacka mina fiskar och min familj för min underbara barndom. Jag vill även tacka SJ, syskon, samt en vän som någon dag senare upplyste mig om att det man har på ögonlocken kallas ögonskugga. Utan er hade denna blogg inte varit möjlig! Tack!

* * *


Det finns för övrigt en sak till jag inte förstår, och om en fjortis mot förmodan skulle orka läsa ända hit får den hemskt gärna hjälpa mig. Hela den här fjortisStilen, att försöka personifiera inre tomhet med hjälp av en osmaklig yta, vad vill  man uppnå? Hur vill man uppfattas?
Snygg? Söt? Cool? Rebellisk?
Snälla, hjälp. Jag förstår inte. 


/P