Molekylblogg
Nyss tänkte jag på molekyler. Jag kan inte komma på något som är så litet och som det finns så mycket av som molekyler. Sjukt många molekyler. Ser man det så var det rätt duktigt av mig att tänka på dem alla samtidigt. Min hjärna har en stor arbetskapacitet.
Nu kom den på att det faktiskt finns saker som det finns fler av och som är mindre än molekyler. Det var "atomerna" den kom att tänka på. Men jag gillar dem ändå inte på samma sätt som molekylerna. Jag gillar själva ordet molekyl. Jag skriver det med stora bokstäver, MOLEKYL. Jag tror inte alla har förstått riktigt hur roligt och bra det är, men jag försöker sprida den informationen.
Jag tänker på att jag består av molekyler, jättemånga samarbetande molekyler, och att Kate Moss, som är mager, inte består av alls lika många molekyler. (Själv tror jag att Kate skulle må bra av några till.) Alla mina kroppsdelar är bara molekyler. Armen, t.ex.. Molekylarmen.
Det här med att jag bara består av molekyler är en tanke jag gillar, den får mig att känna att jag trots allt inte riktigt är jag, eller inte min kropp i alla fall, för jag känner mig inte riktigt besläktad med molekylerna även om jag gillar dem. Fast ändå så böjer sig förnufts-molekylerna i min hjärna för tanken att jag faktiskt består av molekyler. Jag känner mig inte som molekyler, men jag tror att jag är molekyler. Det blir en spännande liten konflikt. Jag låg och tänkte på den när jag låg i min varma säng, sedan steg jag upp. Molekylklumpen satte sig framför datorn. Sen bloggade molekylerna, en liten hyllning till sig själva.
Jag försöker hitta en lösning på konflikten. Intalar mig att jag säkert har en själ också (minst en, men gärna flera), fast lyckas inte helt övertyga mig själv. Jag, som är så klok, velar själv fram och tillbaka i frågan, så svår är den. Det är inte det att jag tror mig ha sålt den, men jag är lite tveksam till om det finns några själar över huvud taget. Det beror på vad man menar med själ, tänker jag sedan.
Visst finns det saker som existerar utan att existera rent fysisk, som inte består av små härliga molekyler. Då tänker jag alltså inte på spöken, utan på andra saker. Fakta till exempel. Och matematik! Som det faktum att 1+1 blir 2, eller varför inte det faktum att jag åt brieost igår, existerar ju i någon mening, men knappast i form av molekyler. (Jag är skadad, jag har läst filosofi.) Brieost-ätar-faktumet har alltså inget med matte att göra, men inte med molekyler heller, vilket var poängen. Det är sanningar, eller idéer, som liksom bara svävar omkring, utan molekylernas hjälp.
Jag tänker att min kära själ kanske existerar på samma sätt. Lite som en tanke. En långvarig och besvärlig tanke – kronisk ur mitt perspektiv – men ändå. Och precis som att 1+1 är 2 även om det inte finns någon som vet om det (t.ex. om mänskligheten hux flux skulle dö ut), skulle min själ finnas kvar även om jag (mina kära molekyler) försvann.
Jag känner mig inte helt nöjd med den tanken.
Jag känner hur flummigt det blir.
Jag vill inte ha en flummig själ. Jag vill ha mat. Mina molekyler är hungriga. Nu ska de få molekylmat. (Molekylmackor, typ.)
Paris Hilton - består också av molekyler (kändismolekyler), men saknar med största sannolikhet själ.
/P
